Måste-läs för reinfeldt, löfvén, ernman, schyffert, strömstedts, svt, sr, tv4, nujen, brunne och alla spån i föreningen Welcome refugees.

Jag stod i kön till kassan i matvarubutiken och väntade på min tur att betala när någon klappade mig lätt på axeln. Jag såg mig om, där stod en äldre svensk man och hans fru. Mannen skrattade och hans fru log och de pekade båda mot golvet bakom mig. ”Din svans ligger på golvet, bäst att du plockar upp den innan någon trampar på den”, sa den skrattande mannen.

Jag följde hans pekande finger och såg att öronpropparna till min mobil släpade efter mig. Jag drog upp dem och tackade paret. ”Var försiktig nästa gång så att du inte förlorar din svans”, sa mannen och nu skrattade många i kön liksom också kassabiträdet. Jag log och tackade igen och sa att jag skulle hålla reda på mina öronproppar.

Väl hemma tänkte jag igenom vad som nyss hänt. Det slog mig att om den här incidenten hade inträffat i mitt hemland Afghanistan, så hade det hela lätt kunnat urarta och sluta i en katastrof.
Hade någon närstående sagt åt en man att hans svans låg på marken, hade det kunnat passera. Men offentligt, så som skedde här, hade tagits som en grov förolämpning. Den som blev tillsagd på det viset hade upplevt att han jämfördes med en åsna. I Afghanistan hade detta med stor sannolikhet lett till att den tilltalade hade känt sig förödmjukad och handgripligen sökt hämnd. Det hade kunnat leda till allvarliga skador, kanske till och med till att en av de två inblandade hade dött och den andra hamnat i fängelse. De som sett och hört vad som skedde hade lagt sig i, tagit reda på vilka släkter de två inblandade kom ifrån, meddelat dessa vad som hade hänt och medlemmar av släkterna hade startat krig mot varandra som kunnat bli flera mansåldrar långt.

När Sverige tar emot oss som kommer från länder som skiljer sig från Sverige som natt skiljer sig från dag, måste man förstå att vi inte tar av oss våra kulturer som gamla jackor och drar på oss svenska t-shirts så snart vi kommer hit. Vår kultur, som är så olik den svenska, är inpräntad i oss lika starkt som den svenska kulturen är inpräntad i svenskar. Det tar tid – generationer – och kräver stor förståelse och stort tålamod att förändra. Ni måste därför ta er tid, våga lägga er konflikträdsla åt sidan och tala om för oss, rakt på sak, vad som gäller här.

Säg att ”det här är inte Afghanistan, det här är Sverige, ett fritt, demokratiskt land” och att sättet att uttrycka sig, sättet att tänka, sättet att bete sig här är helt annorlunda. Förklara att man inte behöver – inte får – ta till våld när man diskuterar saker och har olika åsikter. Hjälp oss att förstå vilken faktisk innebörd ord som ”tolerans” och ”respekt” har.

Ska vi leva här måste vi lära oss att acceptera homosexualitet, kvinnors frihet att bestämma helt över sina egna liv och fritt välja sexpartners utan att frukta att bli stenade till döds, att man får skämta om religion och mycket annat som är helt främmande för oss.
Det är vi som måste förändra vårt synsätt, inte svenskarna. Det är vi som kommer hit, som flytt från förtryck och våld i våra länder, som har getts möjligheten att leva i fred, frihet och demokrati. Sverige ska väl inte bli som de länder vi har flytt ifrån?
Ni måste därför förmedla era regler och ert levnadssätt. Men inte bara via statligt bekostade kurser i samhällsinformation. Att tro att staten ska fixa integrationen är att vara naiv. Det är lika viktigt vad som sker i vardagen, när ni ser oss och pratar med oss.

Det behövs också personer som Mustafa Panshiri och andra med rötter och fötter i två kulturer, som kan förklara och informera åt båda hållen; personer som själva kommit hit, lärt sig det nya landets koder, arbetar och är goda exempel på hur gott man kan leva här när man får – och tar – chansen.
Zulmay Afzali är författare och lärare. zulmai.afzali@gmail.com